Söndagar brukar inte kännas bra, denna söndag var inget undantag. Dock har jag tränat och gick en promenad med
Emelie tidigare under dagen för att tänka på annat. Hur kan det bli mörkt så tidigt på dygnet, jag förstår inte? Fan vad jag hatar att diska, förr älskade jag det. Inte nu längre. Jag längtar tillbaka till idyllen, idealet och drömmen.
När natten är här ska jag lämna allt tillbaks, vinet och skulden jag har. Jag blundar i en frusen tyst minut, ett mycket sällsynt exemplar.
Jag måste bekänna en sak - jag saknar er. Alla som en gång fanns där, som nu är borta. Pappa, vänner och gammelmormor Margit. Vi hörs någon gång, för nu kommer tårarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar