Idag hämtade jag ut mina kläder från H&M som jag beställt - allt satt som en smäck. Imorgon eller inom en snar framtid kommer det upp bilder på vad jag köpte. Denna helg kommer det att bli en vit helg, det behövs både för kroppens och plånbokens skull. Det är länge sedan jag hade såhär lite pengar, men jag får skylla mig själv när jag går ut nästan varje helg och samtidigt tycker om att köpa småsaker som jag tror mig behöva.
Det senaste halvåret har shopping och mat varit ett substitut för saker som saknats i mitt liv och det märks på många sätt. Jag vet inte hur jag ska få bukt med det här, speciellt inte matproblemet. Andra tycker säkert att det bara är att sluta äta en massa skitsaker, men det är fan inte lätt när man väl har hamnat i den nedåtgående spiralen av ickekontroll, sjukdomar och därigenom ingen träning.
Jag vill inte hålla på att räkna som jag gjorde under ungefär fyra år, för då vet jag var jag hamnar någonstans - precis där en utav mina allra närmaste befinner sig, i anorexiahelvetet. Jag har haft konstanta ätstörningar i snart tio år antingen åt det ena eller andra hållet, fast mest åt gå-ned-i-vikt-hållet, även om jag aldrig har haft anorexia eller bulimi. I tidiga tonåren var det egentligen mest för att få uppmärksamhet, då livet var så sjukt kaotiskt och jag trädde in i vuxenrollen.
Varje vecka återkommer frågan om "hur det går med maten". Då kommer det ouppriktiga leendet fram, samt ett "jo, det går väl bra". Lögnare, skriker mitt inre. Det är inte alls som det ska. Men något måste jag ju få ha kontroll över. Är det inte maten, så kontrollerar jag pojkvän, familjemedlemmar, pengar eller utvecklar tvångsbeteenden.
De omkring mig har de senaste åren haft koll på vad jag stoppar i mig och hur mycket jag tränar, det gör de fortfarande och blir misstänksamma så fort något börjar avvika från det normala. "Men en godis gör väl ingen skillnad.." Jo, det gör det. Bjuder man mig på något så måste jag ta, även om jag inte vill eftersom jag vet hur dåligt jag mår en lång tid efteråt.
Jag kan egentligen inte förklara varför jag inte kan säga nej. Hamnar i en sådan där elak spiral igen. Paniken som infinner sig av spegelbilden framför mig. Det börjar krypa under skinnet på mig, jag måste röra på mig - men jag orkar inte. Tappar lusten för det kreativa som egentligen betyder mest för mig.
Jag vet inte hur jag ska komma ur detta och kunna må bra igen över hur jag ser ut och känns för mig själv. Jag saknar mitt gamla jag som jag inte ens kommer ihåg, det är sedan länge förträngt. En utav mina största hemligheter kom ut nu. Jag vet inte om det var så smart av mig att skriva om det här. Antagligen bara en text för att få andra att förstå på något sätt. Läs bara.
.gif)
