Jag har tänkt lite nu här på förmiddagen. Min livsstrategi är att undvika att bli sårad. Det här visar sig i allt jag gör och tänker. Om jag fått ett oväntat samtal eller sms undrar jag genast vad personen har för baktanke. Oftast finns det ingen baktanke, men i mitt huvud bildas det något som jag genast överanalyserar och därför blir det nästan alltid fel budskap i det som skickas återsänds. Jag ger sken av att vara en dålig människa, men innerst inne har jag byggt upp en mur och är panikslagen. Jag kan se scenarion utspela sig framför mina ögon som handlar om hur saker kan bli eller har varit. Jag bad om hjälp och intog genast försvarsposition när hjälpen väl kom.
Hopp är något jag förlitar mig alltför mycket till, jag håller på att lära mig att förstå varför jag misslyckas med saker eller relationer jag oftast försöker reparera. => Jag måste sluta bry mig så mycket, något som jag har fått höra enda sedan sommarens början. Inte ta åt mig om jag inte är första prioritet på en annan människas lista, gå vidare om andra människor inte har lust att visa förståelse för hur jag känner eller lyssna på vad jag har att säga, inte anstränga mig för att uppehålla kontaker bara för att.
Det första jag måste göra är att inse att alla människor inte vill mig illa och att jag kan lita på andra, dock är denna skara väldigt liten. Hur ska man kunna börja lita på andra människor när man blivit sårad, försökt resa sig, svalt sin stolthet och därefter blivit nedsparkad varenda jävla gång? Bortprioriterad och baktalad? Man måste ta risker, något som jag är otroligt rädd för att göra. Jag lever inte upp till mitt efternamn så mycket som jag skulle vilja göra. Men jag tror att det börjar bli ändring på det nu. För någon månad sen gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut och det är jag otroligt glad för idag, han finns alltid där.
Allt som allt, life goes on och det finns så många andra människor som hjälper och inte stjälper. Dessa behöver jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar