Imorse tränade jag i en timme direkt när jag vaknade, nu känner jag mig ganska duktig. Alla mina tankar upptas av det jobbiga just nu så därför är det skönt att träna direkt på morgonen. Sysselsättning är det enda som får mig att må bra, men även då sipprar tankarna fram ur muren ibland. Jag är bara så himla besviken och ledsen, på mig själv och för att livet går vidare för vissa medan andra sitter kvar i träsket. Jag är säker på att jag inte är ensam om att känna såhär...
Jag hoppas att livet kan gå vidare snart på ett eller annat sätt, jag vet inte hur mycket längre jag orkar tänka och älta. Tur att jag har shrink-samtal imorgon...
Nej, om man skulle ta och göra någonting kanske :)
Jag hoppas verkligen att förnuftet prioriteras före stoltheten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar