Jag försöker verkligen hålla skenet uppe och tänka positivt, men jag tror att utgången för det här blir negativ. Jag undrar om han ens saknar mig eller om han har raderat mig helt ur sitt minne. Jag saknar som sagt allt som har med honom att göra - hans händer, ögon, läppar, hur vi kunde ligga vakna hela nätterna och prata eller bara mysa, hur han tog tag i mig och bara höll om, hur han fick mig att rysa när han kysste mig - alla såna småsaker. Jag älskar honom (ja, det gör jag) och det vet/visste han, men det betyder väl ingenting för honom nu.. Dessutom undviker vissa människor mig nu för tiden, lite trist. Men vad är livet utan lite hinder?
Dream on, dream on..
Kring svarta ögonfransar
blandas tårar och glitter
Det blir allt svårare att komma tillbaka
Huvudet mot dina revben
Som ögonen av missiler
är du vilse bland molnen
En ensam astronaut
Låt livet trycka luft i dina lungor
(Från "Glöd")
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar