Helgen hos mormor var alldeles perfekt - god mat, umgänge, iskalla promenader, miljöombyte, återupptagen kontakt, födelsedagsfirande. Vid sextiden ikväll närmade vi oss staden vi känner så väl - den älskade huvudstaden. Så vacker och hemtrevlig. Men ju närmare hemmet vi kommer, desto mer ångest får jag. Jag vill inte hem!
Så fort jag öppnar dörren väller ångesten över mig totalt och jag vill bara därifrån. Jag får det välkända anspråkslösa ansiktsuttrycket och den tråkiga tonen i rösten. De senaste månaderna har det känts så här, jag vill inte komma hem längre. Jag letar efter lösningar, men det mesta fungerar inte eftersom jag inte har något fast jobb, inget som är tillsvidare i alla fall...
Nu borde jag väl gå och sova så att jag orkar jobba och göra allt annat jag ska imorgon.
Hejdå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar